Det blev ett nytt år och längtan att röra sig ut tog över. Begränsade av regler om avstånd och desinficering blev det korta utflykter till havet som räddade oss.

Vi reste över broar som inte bara bar oss bort men också fram till minnen och en längtan om andra tider. Plötsligt klingade texterna i musiken vi lyssnade på i bilen otroligt nära. Vi gick på minnenas gator. Sökte efter att hitta hem. Längtade efter att höra till. Blåsten och kylan tömde landskapet för folk och öppnade melankoliska rum i oss. Vi kände oss hemma på platser vi aldrig tidigare besökt.

Luften fyller våra lungor när vi vandrar runt och upplever landskapet. Spår av tidigare utforskare finns här som bokmärken i sanden. Nu är det tomt och vintern har slutit sig runt allt. Kylan kryper in i under skorna och vi tvingas i rörelse. Letar vi efter något? Här sker ingenting. Men vi var där och upplevde något. Vad var det? Pågår det mer inom oss som ger den yttre världen mer mening?

Vi pratar ofta om väder. I min barndom var Bra flygväder en kommentar från min far som älskade flyg. Vi andra kände efter om det blåste från Rätt håll innan vi valde vilken strand vi skulle bada från. Temperatur och nederbörd styr våra liv. Utmanar våra liv. Hotet om mycket mer väder än vi kan handskas med far genom tankarna.

De bästa promenaderna tvingar en att se livet lite på avstånd. Det är som om vi har tagit timeout. Tankarna får fritt komma och gå.

De grå bilderna vi fotograferade på vår vandring speglar det vi hade inom oss. Utan att vi la märke till det där och då. Det överraskar oss att vi inte kunde lämna vardagen helt hemma.